Varför?

När jag först hörde om tygbindor ifrån min kompis Suz, som för övrigt hade dreads, rökte hasch, var vegan och en gång räddade en kalkon från en slakteribil och lät den bo i sin lägenhet några månader, och jag överdriver inte ens, tänkte jag “that’s just the kind of weird hippie crap she’d pull” (jo, jag tänkte på engelska på den tiden, prova att bo utomlands ett tag så får du se!). Det tog flera år innan jag tänkte tanken att faktiskt använda dem själv. Anledningen var främst den att jag började klia något enormt under mensen. När jag övergick till tamponger försvann känslan utvändigt, men istället blev jag torr och öm inuti. Inte kul alls.

Jag började leta fakta om mensprodukter, och fick bland annat veta att det används både blekmedel och diverse plaster i bindor. Med tanke på att de är kritvita och har klister på baksidan borde jag antagligen ha insett det tidigare, men så fort gick det inte. Inte för mig iallafall.

Sedan upptäckte jag att (iallafall i USA, där jag bodde då) företagen som tillverkar bindor inte behöver tala om vad de är gjorda av, eftersom de anses vara “medical devices”. Enda undantaget är om man får sådana besvär att man måste söka läkarvård. Om ens doktor skriver på ett papper om att det är nödvändigt för ens hälsa att man får veta ingredienserna, ja, då kan man få veta vad de är gjorda av.

Oavsett om man bara får lindriga besvär, eller kanske inga alls, så är det rätt obehagligt att tänka på att de kan stoppa i vadsomhelst i bindor och tamponger, utan att ha något ansvar att tala om vad som finns i dem.

Så jag tillverkade två bindor av överbliven flanell från en filt och älskade dem så mycket att jag redan nästa dag gick ut och köpte mer tyg. Känslan att kunna ha mens utan att antingen ha ont och vara helt öm av en tampong eller känna sig svettig därnere av en binda som inte släpper igenom något luft var underbar. Så fort gick det för min del.

Nu när jag har använt tygbindor ett tag så är det särskilt en sak som jag har lagt märke till, nämligen att jag verkar blöda mindre i bindan och mer i toaletten. När jag går och kissar är bindan för det mesta relativt torr, om än nedfläckad. Jag får sällan nöjet att skölja av klumpar av blod som ofta ligger ovanpå när man använder engångsbindor. Istället verkar en hel del blod och klumpar vänta tills jag går på toaletten. Jag vet inte vad det beror på, och om det är vanligt eller inte, men nog får det mig att undra vad som finns i engångsbindor egentligen!

Sen är det ju också det där med att bindor och tamponger inte är nedbrytningsbara, vilket innebär att de kommer att ligga på sopberget för alltid. Själv så använde jag, då jag använde engångsbindor minst två paket med superbindor i månaden. Det är ganska många under årens lopp. Så även om man måste tvätta mer så jämnar det ut sig, tycker jag. Och om man som jag bara slänger in bindorna när man tvättar sina handdukar och lakan så blir det egentligen inget extra jobb alls.